För minst andra gången visades Underkastelsen i Lidköping, en film av Stefan Jarl, den här gången är det Vänermuseet som står för visningen och äntligen kunde jag komma iväg och se den omtalade filmen och skriva en recension.

Stefan Jarls film Underkastelsen handlar om alla de kemikalier som människan tagit fram efter andra världskriget. Hur några av de sjukdomar som blir vanligare och vanligare i världen kan orsakas av oss själva. Hur kemikalieföretagen medvetet kringgår reglerna och använder förbjuda ämnen genom att skapa nya som är minst lika farliga men kan ha andra effekter som inte är testade.

Låt mig börja med att konstatera att det är ett behjärtansvärt ämne, att det är viktigt att tänka på vad man stoppar i sen och vilka material vi använder i vår vardag, det borde alla vara medvetna om redan innan man ser filmen. Vi bombarderas ju ständigt av olika miljöbudskap, av myndigheter och statligt finansierade projekt men inte minst av alla företag som högt och tydligt förklarar att de minsann tänker på miljön, men sen i smyg fuskar lika mycket som kanske du och jag gör när vi låst dörren hemma. Lite så känns det när Vänermuseet bjuder på ekologiska äpplen i pausen men serverar cidern i plastmuggar.

Men även om budskapet är gott och viktigt så lämnar filmen en lite bitter eftersmak. När jag ser den här typen av dokumentärer så tycker jag det är viktigt att filmen bygger upp ett förtroende och baseras på fakta. Och visst hänvisar Stefan Jarl till några vetenskapliga undersökningar i filmen, men för mig druknar budskapet i filmens överdrivna filmspråk och propagandiska berättarteknik.

Självklart förstår jag att filmen främst är avsedd att väcka ett engagemang hos tittarna och då är det effektivare med en överdriven berättarteknik. Men för mig känns det inte seriöst när man i filmen drar slutsatser om att eftersom användandet av kemikalien X och sjukdomen Y har ökat under samma tidsperiod, så beror Y på X. Med den typen av resonemang så kan sjukdomens ökning lika gärna bero på att vi tittar mer på teve, för det har också ökat under samma period. Är man som jag lagd åt det skeptiska hållet så drar man öronen åt mig när någon för sådana resonemang och när man använder talesättet ”Många bäckar små blir till en står å” som motivering till varför ”cocktaileffekten” skulle vara farlig.

Jag tycker också det är tråkigt när Åke Bergman ger Stefan Jarl svar på sina prover och berättar att de hittat ett 70-tal kemikalier, medan berättarrösten omedelbart efteråt bara pratar om de ”hundratals kemikalier” som Åke Bergman tror sig kunna hitta. Då undrar jag i alla fall vilka andra fakta som Stefan Jarl har överdrivit i filmen för effektens skull eller vilka andra gissningar som Stefan Jarl presenterar som fakta för oss. Eller som när han får reda på sina värden för flourerade föreningarna; Åke Bergman förklarar att han ligger i klass med Amerikanska prover och Stefan Jarl direkt och upprört konstaterar att de ligger helt i klass med de ”högsta som uppmätts!”. De högsta som uppmätts eller som en normal amerikan?

Men visst är det en viktig film, jag önskar bara att man kunde klippa om den till en faktadokumentär så att folk själva kan bilda sig en uppfattning om vad de ska känna och hur de ska reagera, utan att Stefan Jarl ska skriva det på näsan. Jag tror att ämnet i sig är tillräckligt allvarligt utan att man ska behöva filma Eva Röösa när hon spelar överdrivet rädd och orolig för sitt ofödda barn. En rädsla och oro som jag tror skapades av Stefan Jarl själv, det är hur som helst uppenbart Stefan Jarl som först väcker frågan om att Eva Rööse ska hoppa av filmen. Och det får i alla fall mig att undra vilka andra beteenden i filmen som är påverkade av Stefan Jarl.

Så jag förstår att SVT lade filmen sent på kvällen sist de visade den, för även om ämnet är viktigt, så tycker jag det är för många frågetecken om fakta och påverkningar av filmaren för att det ska kunna ses som en objektiv film om ett globalt problem. Det är mer propagandafilm än en dokumentär. Men även om filmen är avsedd att skrämma dig, så blir jag ändå mest skrämd efteråt när en gymnasielärare upprört och med stort engagemang förklarar att den här filmen måste alla gymnasieelever se. Själv sitter jag tyst och hoppas att gymnasielärare i allmänhet är mer källkritiska och skeptiska mot propagandainformation av det här slaget.

Även om jag är skeptisk mot Stefan Jarls berättarteknik och har stora frågetecken om vad som är sant och inte i filmen, så är det ändå en film som jag tycker alla ska se. Det ÄR ett viktigt ämne och frågetecknen i sig är tillräckligt skrämmande för att ändra sitt beteende och vara försiktig, om inte för din egen skulle så för våra barns skull.

Enligt Stefan Jarl kommer filmen sändas i SVT igen någon gång under julhelgerna. De första 45 minuterna kan du se på Youtube: http://youtu.be/zTMRi0ElqTk